2018-01-15
Intervju, Verk Tidskrift 
Fotografi och objekt av Sebastian Andersson





As the crow flies var mitt första möte med din bildvärld. Kan du berätta lite om den serien?

Titeln på serien är ett idiom för genväg. Den kortaste vägen mellan två punkter. Genvägens idé samt hur vi förhåller oss till och kan använda genvägar är något jag har utgått ifrån under arbetet. Dessutom ville jag utmana mig själv och hur jag arbetar med fotografi som medium.

Jag fotograferar analogt och scannar sedan in negativen. All efterbehandling görs således digitalt. Vid en första blick kan man tro att det handlar om dokumentärfotografi. Men, om man tittar noga så ser man att det är något som inte stämmer. Jag har gjort subtila modifikationer i fotografierna. Det blev ett sätt för mig att utmana både betraktarens öga och min egen ingång i fotografiet.

Jag ville gestalta en ny tid, kanske en framtid dit vi är på väg. Det mest framträdande exemplet är ett fotografi där jag har gjort himlen helt rosa. Motivet föreställer en räv som har en ovanlig färg på pälsen. Den är mitt i ett hopp. Jag vill ställa frågan om den här framtiden jag ser kanske är en tid som vi redan är i - eller om det är en tid som kommer. Utöver fotografierna så arbetade jag med små botaniska experiment där jag satte ihop olika växtarter med varandra.  

Begreppet objekt kommer ju av att vi upprättar en hierarkisk ordning där objektet (ett föremål som man gör något med) är underställt ett subjekt (i det här fallet fotografen - du). Vad tänker du om det. Hur påverkar det ditt sätt att arbeta?

Med As the crow flies kan jag känna att jag kopplade bort en del av rollen som fotograf eftersom jag jobbade så mycket med efterbehandlingarna. Jag använde mig dessutom av ett flertal bilder som jag hade haft liggande väldigt länge. Men, jag tänker mycket på det när jag är i den situationen att jag fotograferar. Och jag har brottats mycket med den problematiken. Det är ju ändå en maktposition som man har när man står bakom kameran.

I mitt kandidatarbete vid Konstfack Rörelser i ett landskap arbetade jag utifrån en samisk filosofi om ”reindeer luck”, ett begrepp som jag har översatt till ”renlycka”.  Jag kom i kontakt med det genom en filosof från Samiska Högskolan i Kautokeino som heter Nils Oskal. Det är en metod som handlar om att visa de platser man är på vördnad och respekt. Att ta vara på platsen och naturens resurser. Man lämnar inte skräp efter sig och fiskar inte mer än man behöver. Det är ett sätt att vara på i naturen som man bör ta till sig även som fotograf. Nils Oskal talar mycket just om att vara i naturen. Att till exempel sova under bar himmel – och vad det gör med en. I gestaltningen av Rörelser i ett landskap valde jag att visa stora delar av min arbetsprocess. Jag presenterade mina kontaktkartor tillsammans med utklippta foton som ett försök att närvarogöra mig själv och min roll som fotograf i och för arbetet. Både för mig själv och en tänkt betraktare.

De fotografier jag valde att visa blev inte så typiska. Det var kanske inte de jag annars hade valt. Jag skulle säga att det var bilder som vid första anblicken kanske inte slår en som väldigt vackra. Bilder där det inte händer särskilt mycket.

När du berättar om ditt förhållningssätt så tänker jag att själva medvetenheten om den egna positionen kan leda till en medvetenhet om blicken och seendets konventionella dominans inom visuell kultur. Och, som fotograf kanske det kan leda vidare till en önskan att dämpa ögat och seendets inflytande över bilden så att den som fotograferar kan tillåta andra sinnen att vara med och bestämma över bilden.

Det är det jag försöker sträva efter. Medvetenheten om den egna positionen ger en närvaro som är lite annorlunda. Att man försöker att vara närvarande på platsen och i situationen. Det gör att man slutar tänka på var bilden hamnar sen. Jag tycker dessutom att den analoga processen hjälper till med detta. När man fotograferar analogt så ser man ju inte bilden direkt. Men, allt eftersom man lär sig sin kamera och sitt sätt att arbeta så går det att förutse ungefär hur den kommer att se ut. Man blir lättare en del av kameran i den analoga processen för att man måste kunna lita på att man vet vad man gör.

Jag har fortsatt jobba vidare med de idéer som jag arbetade med i As the crow flies. Framför allt har jag gått vidare med objekten där jag satte ihop olika växtarter med varandra. Men, jag har nu börjat göra experiment med organiska material som är väldigt olika varandra. Objekten som jag arbetar med är väldigt små.

I det här arbetet har kanske objektet, alltså den skulpturala organiska formen, slutat vara intressant i sig utan blir viktigare som just fotografi. Som fotografier kommer jag att förstora upp dem ordentligt. Jag tycker att det är intressant att se hur själva skalförändringen gör något med objektet, ger det mer tyngd.

Objekt (saker och ting) används ofta som projektionsytor för våra tankar, känslor och minnen. Någon kan till exempel samla på stenar. Vad tänker du om objektens roll som meningsbärare i våra berättelser till oss själva, och om oss själva?

Fotografiet är ju ett objekt i sig. När man fotograferar en plats, eller situation, så blir det lite som att samla på platser och erfarenheter. Jag vill resa för att jag vill se nya platser men det hänger också ihop med att jag vill fotografera. Det finns ju en teori om att man när man fotograferar är mindre närvarande i det som faktiskt händer i stunden. Att man i själva avbildandets situation tappar kontakt med stora delar av de relationer som utgör själva händelsen och ögonblicket. Vissa händelser fotograferar jag inte av just den anledningen.

Vad arbetar du med för projekt framöver?

Mitt nuvarande arbete handlar om Luleälven och jag kommer följa älven genom landskapet. Det blir en resa som jag kommer att fotografera och ett möte med ett landskap som är väldigt påverkat av människan. Luleälven är en utbyggd älv med 15 vattenkraftverk. Man har flyttat gränserna för nationalparker för att bygga några av kraftverken.

Det är dubbelt, man kan gå in i det på många sätt. Men själva blicken, handlingen och formandet av vår natur är något jag återkommer till – fast på olika sätt. Det finns en tydlig koppling mellan arbetet jag gör i ateljén med objekten och när jag är ute och fotograferar i ett landskap. De olika platserna och sätten att arbeta jag rör mig mellan ger näring åt varandra.

Jag återkommer till naturen hela tiden. Det är ju den jag är intresserad av. Jag tror det har att göra med att naturen är så närvarande i samhällsdebatten. Vi har ju ändå ett stort miljöproblem (eller miljökatastrof) som påverkar klimatet på jorden. Om man bor till exempel i norra delarna av Sverige (där jag kommer ifrån) så blir det problemet väldigt påtagligt. Vintrarna är inte som de var när jag var liten. Det kan nog vara därför jag så ofta funderar över att vi har en idé om naturen som någonting annat. Och varför det har blivit så. Jag tänker att det är vanligt att vi ser naturen och naturens tillgångar som objekt men vi får inte glömma att vi själva är en del av den.








2017-01-20
Recension, Västerbottens Kuriren
Labratorium för test av sanningar av Sara Meidell



Poetisk naturlyrik med samhällskritisk syra intar Galleri Alva i vårens första utställning – Umeåkonstnären Mia Rogersdotter Olofsson iscensätter här i fotografi och installation ett laboratorium där spänningsfältet natur, människa, profit, värde och hållbarhet blir föremål för prövning.

As the crow flies – fågelvägen – är titeln som ger konstnärens läsanvisning av utställningen; det handlar om offer som görs när de kortast möjliga sträckornas regim får råda, om de naturvärden men också avkall inom det mänskliga fältet, som blir resultatet av jakt på ekonomisk vinning.

I landskapsfotografi, som med grafiskt stiliserade kompositioner lånar drag av urbanitet, och med vyer över miljöer där en strid antyds mellan mänskliga låga instinkter och naturens obändiga livskraft – växthus i postapokalyptiskt rosa ljus, där grönskan tagit över, eller skogspartier med brutalt fällda träd – utför Rogersdotter Olofsson eleganta gestaltningar av sitt ärende. Installationerna i glas, där konstnären satt samman skilda växter till nya arter, bidrar till en skärpa i budskapet – en aggressivitet och ett lågmält oroande övergrepp ligger dolt i de limskarvar och glaskärl som tvingar in växterna i nya livsformer.

Så kan utställningen läsas med god behållning: som ett väl gestaltat inlägg i debatten om ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Störst utdelning har jag emellertid av en helt annan dimension, de likaledes dagsaktuella frågorna i Trumpismens tidevarv som verken ställer, som handlar om sanning och dikt, fakta och fiktion.

I kontrast till ett vetenskapligt anspråk och ett poetiskt men ändå sobert uttryck, blir de små förskjutningarna i färger och manipulationerna med oskärpa i fotografierna effektfulla som påminnelser om att verklighet är ett högst böjbart begrepp.